English, approx. 1556-1617  Related Paintings of Oliver, Issac :. | Self-portrait | st. martin and the beggar | The grave | Indian encampment on Lake Huron | Beach at Scheveningen |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Sir Godfrey Kneller
1649-1723 Dutch (Resident in UK) Sir Godfrey Kneller Galleries was the leading portrait painter in England during the late 17th and early 18th centuries, and was court painter to British monarchs from Charles II to George I. His major works include The Chinese Convert (1687); a series of four portraits of Isaac Newton painted at various junctures of the latter's life; a series of ten reigning European monarchs, including King Louis XIV of France; over 40 "Kit-cat portraits" of members of the Kit-Cat Club; and ten "beauties" of the court of William III, to match a similar series of ten beauties of the court of Charles II painted by his predecessor as court painter, Sir Peter Lely. Sir John Vanbrugh in Godfrey Kneller's Kit-cat portrait, considered one of Kneller's finest portraits.Kneller was born Gottfried Kniller in L??beck, Germany. Kneller studied in Leiden, but became a pupil of Ferdinand Bol and Rembrandt in Amsterdam. He worked in Rome and Venice in the early 1670s, painting historical subjects and portraits, and later moved to Hamburg. He came to England in 1674, at the invitation of the Duke of Monmouth, accompanied by his brother, John Zacharias Kneller, who was an ornamental painter. He was introduced to, and painted a portrait of, Charles II. In England, Kneller concentrated almost entirely on portraiture. He founded a studio which churned out portraits on an almost industrial scale, relying on a brief sketch of the face with details added to a formulaic model, aided by the fashion for gentlemen to wear full wigs. His portraits set a pattern that was followed until William Hogarth and Joshua Reynolds. Nevertheless, he established himself as a leading portrait artist in England. When Sir Peter Lely died in 1680, Kneller was appointed Principal Painter to the Crown by Charles II. In the 1690s, Kneller painted the Hampton Court Beauties depicting the most glamorous ladies-in-waiting of the Royal Court for which he received his knighthood from William III. He produced a series of "Kit-cat" portraits of 48 leading politicians and men of letters, members of the Kit-Cat Club. Created a baronet by King George I, he was also head of the Kneller Academy of Painting and Drawing 1711-1716 in Great Queen Street, London. His paintings were praised by Whig luminaries such as John Dryden, Joseph Addison, Richard Steele, and Alexander Pope. Kneller died of fever in 1723 and his remains were interred in Twickenham Church (he was a churchwarden there when the 14th century nave collapsed in 1713 and was involved in the plans for its reconstruction). The site of the house he built in 1709 in Whitton near Twickenham is now occupied by the mid-19th century Kneller Hall, home of the Royal Military School of Music
Cerano
(1557/1633) Cerano (Novara), Painter/ Sculptor